Öy själv!

Jag skulle kunna uppdatera lite om mina bravader i Norrtälje. Men efter insparksvecka och dagens första men fullmatade föreläsning om Retailing är jag helt slut. Dom här tre åren kommer ta kål på mig. Det här verkar bli tre år med konstant pluggande och konstant festande. Helst båda samtidigt för ni vet väl att man skriver som bäst tentor med ett par-tre glas vin i sig.

Utöver detta hoppas jag kunna dra ihop ett litet musikutskott på skolan. Vi ska skriva snapsvisor och spela rock. Hittills består bandet av typ 17 gitarrister och en pianist. Det kan bli något ensidigt.

Mer än såhär orkar jag inte uppdatera nu. Puss på er.

Öy!

Jag saknar Little Dalarna. Och jag anser att det inte finns ett bättre tillfälle än just nu att återuppta denna kärvänliga blogg. Nu när vi är spridda överallt i hela riket.

Visste ni förresten att de som jobbar som vägarbetare faktiskt jobbar här i Värmland. Jag är i chocktillstånd. Dom lägger asfalt överallt och hela tiden. Som om dom aldrig vilade. Till skillnad mot i skit-Dalarna där alla vägarbetare "tar igen sig" hela tiden. Jävla Dalmasar.
Fast värmlänningarna har ingen känsla för tid. Alla värmlänningar är försenade. Precis hela tiden. Och norrmännen sen. Alla dessa norrmän som envisas med att gå på skolan och bo i Årjäng. Låt mig inte ens börja där. Det kommer sluta i ett virrvarr av norge historier som inte ens är särskilt roliga.

Jag saknar inte Dalarna det minsta. Fast varje gång jag målar blir det alltid en liten dalahäst eller kurbits. En av mina lärare säger att det är något slags omvänt Oidipuskomplex. Jag kan inte hålla med honom om detta.