Bara för att säga min sak

Här kommer man hem med blöta strumpor (jag stjäl hejdlöst uttryck från någon annan), jag är trött och ätit ost hela kvällen. Nu ångrar sig säkert blondinfeffe att han inte ens ägnade en tanke åt att umgås med andra än sig själv under kvällen. Vi har nämligen ätit ost. Massor av ost. Jag och picknickkorg alltså. Tillsammans med andra vänner. För ja, det finns andra vänner utanför Little Dalarna. Men jag inser ju att jag inte har något gemensamt med dom längre. Det är NI som är kärnan av mitt liv uppenbarligen. Ja, jag sörjer det lika mycket som ni gör. Men vad ska man säga till människor som 1. inte har en egen blogg? 2. aldrig läst en blogg i hela sitt liv? Kommer vi här någonsin kunna umgås igen utan att tafsa lite på bloggsamtal? Förmodligen inte. Jag är rädd att det här faktiskt kan ta över våra liv, som Cajjan själv uttrycker sig. Ja, mitt liv är i alla fall besudlat.

Men ikväll tänker jag inte komma med något elakt. Jag tänker trotsa er andra med några fina ord istället.
Cajjan: Trots att du har hittat en ny flickvän känner jag ingen annan som har så fin blond nyans som du.
Picknickkorg: Fortsätt gärna med ditt språkbögeri. Jag läser inte ens. Gnäll du bara. Jag vet vad du egentligen går för.
Blondinfeffe: Du borde vara med och äta ost med oss snart. Jag längtar efter att få se dig svulla.
Gabbis: Du kommer ju hem snart. Jag håller därför inne mina ord till dig och tänker istället tillägna dig en blöt kyss.